Hallå, vakna! Igår var en orolig dag, en dag av oerhörda trista påminnelser om vad mitt liv innebär. 

Jag vaknar ganska utvilad, igår pratade jag med en vän, som gått igenom exakt samma sak, samma ingrepp och den sorgen det innebär efteråt. 

Hur fan går man vidare när man trillat ner i det svarta hålet, efter att nära vänner berättar om sin bebislycka?

Man känner sig dålig jämfört med dem. Och skäms att man inte kan glädjas på riktigt. För hela ens hjärta blöder av den saknaden efter det liv som jag trodde växte inom mig. 

Hon stod i biokön och sa "jag vet inte" "Men du måste skilja på ditt liv och deras" "Jag vet precis vad du går igenom, det är tufft när andra är där man själv vill vara" 

Det är bara att bita ihop, förr eller senare hade det hänt. Folk får barn liksom! 

Så imorse gick jag upp tidigt. På nyhetsmorgon gick ett inslag om Kristian Gidlund, att han skulle blivit 30 år idag. Att han under sin sjukdomstid, bloggat med budskapet att leva nu, för livet är föränderligt, helt plötsligt kan ljus förvandlas till mörker och mörker till ljus.

Tack!

Jag lever bara en gång, det livet jag lever, lever jag just nu. Se det fantastiska, om det så bara är den simpla saken som att tomatplantan bar jävligt goda cocktailtomater detta året.

Jag vill komma ifrån min besatthet av att bli mamma. Jag vill kalla det besatthet, det har tagit så stora proportioner att det hindrar mig från att vara glad, levande och autentisk.

Vad är jag? Nu när jag det senaste året varit helt förlorad i sorgen över att inte kunna bli mamma. Jag vill finna det glada, levande och livsbejakande jaget. 

Det är tid, tid för att gå vidare, tid för att leva. 

Jag åt pergotime och avslutade kuren för 10 dagar sedan. Kände att denna gången kollar jag inte om jag har ägglossning...det var helt enkelt för jobbigt...jag har ju bara 50% chans att bli gravid. Vi kan bara hoppas på att ha turen att ett ägg släpptes från den högra äggstock där det finns en anslutande äggledare. Eller oturen att det var den vänstra äggstocken som var aktiv. Jag ska ha mens om ca 10 dagar. Jag kände ungefär som sist jag åt en kur: 

• värmevallningar
• oerhört märkbara ägglossningssmärtor

Jag mår ganska bra när jag äter dem, känner inget otrevligt. Tack och lov, för dessa tabletter är min räddning för att någonsin kunna bli gravid...om jag nu blir det och om jag blir det så hoppas jag att det sätter sig på rätt ställe. Annars får vi sikta in oss på IVF. Nu är det bara att vänta vänta och vänta lite till. 

Och så kom dagen. Ni, mina bästa vänners lyckliga dag om beskedet att ni ska bli föräldrar. Ni berättade försynt och i förtronde att ni hade slutat med ppiller och att det var bara att se tiden an nu, händer det så händer det. Där satt vi på bänken och blickade ut över havet och du sa, att du ville förbereda mig med tanke på vad vi gått igenom, så kan det vara med delade känslor man tar emot andras glädjebesked om tillökning. Jag erkände att det så klart skulle väcka minnen, men att vår olycka inte skulle hindra deras lycka. Jag har tänkt varje gång vi har setts, undras om hon är gravid. Du hade så rätt, det är ett tufft slag samtdigt som man är så himla glad för er skull och önskar er all välgång och lycka på denna oerhört spännande resa i livet. Som tyvärr tog slut för oss. Men det ska gå bra för er! När min sambo och jag promenerade hem igår, pratade vi om hur roligt det var för er skull, att ni två, efter all skit ni har gått igenom äntligen inte behövde kämpa för något som ni ville ha. Snart är det vår tur sa min sambo till mig...då brast det...av allt och hela mitt hjärta är jag glad för er skull, men samtidigt blir jag så brutalt påmind om allt vi gick igenom, den långa väntan, beskedet om otillräcklig hormontillförsel, pergotime och pang på gravid...två härliga månader med hoppet och lyckan...pang! missfall, operation... ruta ett...och stå över varannat kast.

Vi började bråka igår, han är så innerligt trött på mitt bölande, älstande och deppande, jag kräktes av sorg, drack mer vatten, kräktes igen av sorg. Jag höll på att kvävas av mina gråtattacker. Till slut reste han sig och sa "jag pallar inte mer, jag går ut och målar" Jag kände mig så sårad och övergiven, tog på mig och kände ilska, ledsamhet, besvikelse. Jag tänkte inte då att han också är ledsen och känner maktlöshet. Jag gick bara ut och sa att jag åker till mina föräldrar. Till svar fick jag...ja stick du till lilla mamma och pappa, vad ska de göra?!, hånfullt utkastat ur hans då hårt provocerande flabb. Jag skrek tillbaka...att du gick ju...du ville måla?! Pallade inte mer. Allt blir helt tyst i någon sekund, ett våldsamt raseri väller ut ur alla mina själshål. Jag tor stolen vi målade ihop och kastar in den i väggen. Ilskan tog över mig, stolen dundrar in i väggen och studsar sen mot tv´n och gör en spricka i skärmen. Du blir arg och raserar hallen, du skriker "ska jag visa dig hur man har sönder saker! Jag ville bara kriga...kriga ut all sorg och ilska...falla ihop helt utmattad på golvet, börja städa skärvor och glas. Känna ångesten krypa när man inser att man haft sönder en dyr tv. Inte med flit. Allt detta för att man har svårt att hantera sin sorg och bearbeta. Eller så är ilska en del av sorgarbetet?! Hur som helst i efterklokhetens timma. Jag hade bara kunnat säga "snälla gå inte ifrån mig så,jag blir så ledsen då" Det var ju så jag skulle ha gjort istället, det vet jag ju. Men jag gör inte bättre, jag är min egen bödel, självdömmande, självdestruktiv och inte alls snäll mot mig själv. Idag hatar jag mitt   innersta väsen. Att jag är så liten mentalt, att jag inte kan ha överseende med att vi söjer på olika sätt, att allt inte kretsar kring mig, att jag  är så lättantändlig och bara plöjer allt i min väg. Jag har så dåligt samvete att andras glada nyhet leder mig rakt in i sorg, hopplöshet och förtvivlan...får mig att undra hur jag ska kunna balansera all denna bebislycka med min egen outsägliga saknad,sorg och längtan.  

Det känns öken, torrt och kargt

Det känns lågtryck, höst och övermogen frukt

Det känns regn, fukt och gikt

Det känns sorg och död på "åderlåtningstorg"

Det känns ruttet, panik, impotens och övermogna ägg

Det känns som tiden sprang ikapp, bottenfrusen men tillsynes helt intakt

Det känns orätt men på inget sätt vist  

Orättvist

Dagens affirmation - jag är stark, frisk och jag lever NU, just precis nu i denna sekund...i morse åt jag tabletten, fyra till väntar. 

M sa "och bli nu inte ledsen om mensen kommer" Det vet vi båda att jag kommer att bli. Men jag söker styrka i den affirmation jag skrev ovan, jag ÄR just nu inte om en månad. Jag önskar och längtar så mycket, jag vill tro och hoppas tills det en dag förhoppningsvis blir vår tur. Min kurator sa, att man gärna får längta och önska men att det inte får uppfylla hela ens liv.

Sedan vi försökte få barn, har mens blivit ett sådant ok, fem dagar av besvikelse över att det inte blev något denna gången heller. Nu är mensdagarna än värre, inte nog med att jag känner precis som innan, så kan man tillägga tanken på hur många veckor gravid jag skulle varit nu? Hur hade allt varit om allt inte var som det var? Mensen har kommit och gått i många år och jag har inte ägnat det så mycket tanke, men NU är det, det värsta jag vet. Hur i all världen blir man "kompis" med den igen? Är det verkligen endas ett barn som kan få detta mentala helvete att gå obemärkt förbi???

Tanken har slagit mig att det vore lättare att börja äta P piller för då behöver jag inte tänka på allt det där med barn, då behöver jag inte undra, känna efter och scanna av kroppen varje förbannade månad. Men så dumt...då blir det ju inga barn och vem vet vad de hormoner kan ställa till med? Och, ja det är mitt flyktbeteende som kallar. En nödlösning för att fly från besvikelsen och sorgen över att inte kunna bli mamma. Jag vill ju bara få tillbaka den sinnestämning jag hade då, jag kunde tänka såhär: "åh, jasså mens igen, där ser man" 

Jag har provat att träna yoga, lyssna på ljudböcker om mindfullness, gå i terapi, gråta, prata öppet om mitt problem, utlandsemester, slappa och stressa ner. Men de där hormonerna i mitt signalsystem måste flyta trögare än kola, hemligheten är kanske bara att man måste acceptera att man inte kan kontrollera allt. Att jag får söka styrkan i att acceptera att jag inte kan styra över min förmåga att reproducera och så är det för oss flesta på ett eller annat sätt. Vissa kan och kan och kan...vilket kanske blir deras ok i livet vilket står i kontrast till de som önskar, önskar och önskar. En del får andra får inte. Det är tufft, men jag vill lära mig att acceptera det. För när man själv och alla andra runt omkring går i barnalstring är det inte lätt. En nära mig har i förtroende berättat att hon och hennes man önskar att bli föräldrar och har börjat att förverkliga det. Jag hoppas på och önskar dem all framgång... men mitt i allt detta och i mitt ynkliga psyke tänker jag..."men vi då?" Det är kanske dumt men mitt i andras lycka och glädje, slungas man rakt in i sitt eget "skitsvartahål" och våndas för den dagen man får beskedet att andra har lyckats. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker så och inser min mentala "litenhet"...det är då man går tillbaka...tar ett djupt livgivande andetag och träder in i affirmationen jag är stark och frisk nog att kunna vända denna tanke till något posistivt... eller så bara skriker man ut till en högre makt "Hjälp mig för helvete!"   

Jag är besegrad igen, mensen vann. 14-1 till mensen, men tabletterna ligger i skåpet och väntar och om jag släpper modet fritt så kan jag börja äta en kur pergotime på söndag. Oj, vad många minnen. Kommer det att föra mig rakt upp på operationsbordet igen, lyckas vi denna gången? släpps ägg från vänster äggstock blir det ju inget, jag har ju bara den högra att förlita mig på. Att drabbas av utomkvedshavandeskap är 1/100, har man haft det innan är man nu 1/10, enligt statistiken...så det är väl lika bra att köra på jag har ju inget att förlora förrutom min högra äggledare. Och alla försök har ju varit värt det. Vi kanske bara hade tur att pergotimen tog på första försöket när vi provade. Pergotime är ju inget idiotsäkert graviditetspiller. 

Igår när mensen kom blev jag sådär uppgiven och ledsen. Varför får man mens om den inte gör någon nytta. Ingen mens det senaste året har gått obemärkt förbi. Jag har bölat varenda gång. Om jag nu har så tam ägglossning, varför kan den då inte bara bli borta, så hade man inte behövt gå och undra. Då hade man haft något att komma med när man ringer och oroar sig och då kunna säga " ja men jag har inte haft mens på ett halvår" Jag blev så arg på min kropp, att den slentrianmässigt bara blöder, till ingen nytta. Om nu dessa pergotimeförsök inte lyckas, så finns det förhoppningsvis chans för oss att få IVF. Om vi nu blir gravida igen, så är vi lovade ett tidigt ultraljud, redan i vecka fem för att se så graviditeten inte har fastnat i äggledaren. 

Att få missfall, bli opererad och dessutom plockad på sin äggledare och i efterhand bli varse att man var gravid med livet som insats fick mig att tänka väldigt självcentrerat, jag har de förlorat mitt barn som jag trodde växte i min mage. Men min mamma vände perspektivet, när jag en dag var arg och besviken på det öde vi gått tillmötes, varför vi? Då sa mamma; Jag är så glad att du lever, du är mitt barn, mitt allt. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om du dog " Hur kunde hon säga så, jag blev nästan provocerad först. Men jag fick en annan förståelse och situationen blev inte lättare men jag kunde vända min tanke. En annan sak som släppte när jag blev opererad, var att läkaren sa att allt såg bra ut därinne. Att de såg inga hinder för oss att bli föräldrar igen. Mycket av min oro har tidigare varit att något var fel med mina reproduktionsorgan och att allt var stendött där nere. Men tack och lov gav de oss en positiv prognos, även om jag än idag har svårt att ta det till mig. För mig känns det fortfarande väldigt långt borta, som en helt overklig dröm, nästintill omöjlig att förverkliga. Men jag vill och försöker tänka positivt, att fast man mår dåligt och allt är mörkt, så är man i allra högsta grad vid liv i full färd med att ta sig ur, läka...det är som allra mörkast precis innan gryning. 

Jag är på inget sätt unik i den genre jag skriver i, men jag är helt hänförd över alla känslostormar, högtryck och lågtryck som invaderar ens liv, när man önskar att bli mamma. Tyvärr har jag bara erfarenheten av att inte lyckas och det har varit en kamp, att för varje månad av misslyckande har mitt värde på mig själv sjunkit, sakta med säkert. Jag har pratat med vänninor som har försökt att uppmuntra. "Slappna av det löser, när du minst anar det blir du gravid" "Var glad att du har regelbunden mens" "sluta stressa" "sluta rök" Jag är så besviken på all, vad ska jag kalla det "graviditetspropaganda" För jag varken röker, äter onyttigt, är övervikitig och dricker heller inte särskilt mycket sprit, jag är 32 år, inte pur ung dock, men jag har regelbunden mens och inga besvär med den. Ja, det skulle vara stressen då, men jag vet många stressade och deppiga kvinnor som blir mammor. Och ingenting händer här!? Jag kände mig helt enkelt lurad, dum och naiv när mensen bara kom och kom. Jag kände mig som en halvhona, ett neutrum, oduglig och jag ifrågasatte till och med om jag skulle klara att av att fortsätta att leva tillsammans med min sambo, då jag tyckte att det var så pinsamt att jag var ofruktsamt . Jag kände hur jag rodnade när barn kom på tal, att när folk frågade när det var dags för oss att skaffa barn. Det var en kraftansträngning att hålla skenet uppe och låta lättsam när man skulle pressa fram "jaaaa, du...ehhhh, det kommer när det kommer, ingen brådska här inte?" Jag anser själv att jag har varit en ganska stark människa, inte frestats att jämföra mig med andra, men NU, helt plötsligt jämförde jag mig med alla andra kvinnor som redan hade barn eller skulle få. Avundsjukan seglade in i min hamn och hade bestämt sig för att angöra ett väldigt bra tag. Jag tyckte ännu mindre om mig själv. Jag var och är avundsjuk och öppen med det, men tack och lov är jag inte missunsam. Jag är glad för andra bebislycka och jag är glad för andras skull. Men det är svårt att bära upp sig själv när man bara önskar något över allt annat och för varje månad som går, går det upp för en att, den drömmen kanske bara alltid är och förblir en dröm. Efter vårt missfall, med operation och en äggledare mindre, har det i perioder känts som att helvetet kommer tillbaka. Visst börjar man om från början, med ännu lägre odds och sorgen, besvikelsen och alla för evigt obesvarade varför skulle kunna slå undan benen på mig när som helst. Men jag vill så innerligt bli någons mamma, man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men jag ska försöka att inte sparka så mycket på mig själv denna gången, jag skulle ALDRIG vara så hård och dömmande mot någon annan. 

Alla känslor har inte varit lätta att hantera och jag har varit sur, arg och ledsen och väldigt negativ i perioder, men tack och lov har jag ett socialt nätverk som kan leda mig rätt, som jag kan gråta ut hos, jag är nyfiken på mina känslor och vill förstå dem...analysera i sönder dem. Bli vän med ångesten och sorgen... för denna kamp är en del av mig nu, det finns ingen återvändo.   

Jag är på inget sätt unik i den genre jag skriver i, men jag är helt hänförd över alla känslostormar, högtryck och lågtryck som invaderar ens liv, när man önskar att bli mamma. Tyvärr har jag bara erfarenheten av att inte lyckas och det har varit en kamp, att för varje månad av misslyckande har mitt värde på mig själv sjunkit, sakta med säkert. Jag har pratat med vänninor som har försökt att uppmuntra. "Slappna av det löser, när du minst anar det blir du gravid" "Var glad att du har regelbunden mens" "sluta stressa" "sluta rök" Jag är så besviken på all, vad ska jag kalla det "graviditetspropaganda" För jag varken röker, äter onyttigt, är övervikitig och dricker heller inte särskilt mycket sprit, jag är 32 år, inte pur ung dock, men jag har regelbunden mens och inga besvär med den. Ja, det skulle vara stressen då, men jag vet många stressade och deppiga kvinnor som blir mammor. Och ingenting händer här!? Jag kände mig helt enkelt lurad, dum och naiv när mensen bara kom och kom. Jag kände mig som en halvhona, ett neutrum, oduglig och jag ifrågasatte till och med om jag skulle klara att av att fortsätta att leva tillsammans med min sambo, då jag tyckte att det var så pinsamt att jag var ofruktsamt . Jag kände hur jag rodnade när barn kom på tal, att när folk frågade när det var dags för oss att skaffa barn. Det var en kraftansträngning att hålla skenet uppe och låta lättsam när man skulle pressa fram "jaaaa, du...ehhhh, det kommer när det kommer, ingen brådska här inte?" Jag anser själv att jag har varit en ganska stark människa, inte frestats att jämföra mig med andra, men NU, helt plötsligt jämförde jag mig med alla andra kvinnor som redan hade barn eller skulle få. Avundsjukan seglade in i min hamn och hade bestämt sig för att angöra ett väldigt bra tag. Jag tyckte ännu mindre om mig själv. Jag var och är avundsjuk och öppen med det, men tack och lov är jag inte missunsam. Jag är glad för andra bebislycka och jag är glad för andras skull. Men det är svårt att bära upp sig själv när man bara önskar något över allt annat och för varje månad som går, går det upp för en att, den drömmen kanske bara alltid är och förblir en dröm. Efter vårt missfall, med operation och en äggledare mindre, har det i perioder känts som att helvetet kommer tillbaka. Visst börjar man om från början, med ännu lägre odds och sorgen, besvikelsen och alla för evigt obesvarade varför skulle kunna slå undan benen på mig när som helst. Men jag vill så innerligt bli någons mamma, man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men jag ska försöka att inte sparka så mycket på mig själv denna gången, jag skulle ALDRIG vara så hård och dömmande mot någon annan. 

Alla känslor har inte varit lätta att hantera och jag har varit sur, arg och ledsen och väldigt negativ i perioder, men tack och lov har jag ett socialt nätverk som kan leda mig rätt, som jag kan gråta ut hos, jag är nyfiken på mina känslor och vill förstå dem...analysera i sönder dem. Bli vän med ångesten och sorgen... för denna kamp är en del av mig nu, det finns ingen återvändo.