Desperation hjälper inte mig, heller inte förtvivlan, sorg och känslan av hopplöshet. Det kommer att vara svårt för oss att få barn och vägen dit har kantats av prövningar. Så är det bara. Många dörrar har öppnats och stängts, öppnats igen och stängts. Ni vet de där berömda och omtalade kapitel i livet, bokens titel är önskan att få bli förälder, jag ser mina kapitel, bläddrar, det är mina skrivna sidor. Jag hade såklart gärna önskat att vara utan förlust och sorg. Men jag skulle inte vilja ha allt ogjort, även om jag ibland har tänkt tanken "varför gjorde vi det, hur dum får man vara att tro att det skulle lyckas för oss?" Nu gjorde vi det, för vi var modiga som alla andra barnlängtande par, hade vi önskan om att förgylla livet och utöka familjen med ett nytt litet liv. För många behöver man inte att reflektera kring modet i hela handlingen, för plötsligt bara händer det. Såklart, föreställde vi oss inte att det skulle ta tid, att plötsligt aldrig skulle hända oss och skapa frustrationer och depserationer, missfall och än mera, vänta och påspädd oro. Allt det är en förjävlig känsla. Vår väg blev oerhört mycket längre för vi är 1 av de 6 som har svårigheter att tillsammans bli gravida. Men boken är inte slut, trots att jag visst är ledsen och känner oro, så fortsätter boken att växa, sidorna fylls på. Visst känner jag oro inför framtiden, kommer allt att ordna sig, tänk om det är kört? Det är inget jag vet än, men det påbörjade kapitlet som utökar denna "bok" är nya vägar som ska beskrivas och utforskas. Skrämmande? Ja! Men jag har modet och hoppet kvar, för annars hade jag förmodligen inte gjort det. Tagit steget ut och bakom mig smäller dörren igen bakom mig, går i baklås, jag kommer inte in dit igen. Jag är nyfiken och har valt mitt mål som jag önskar att uppnå. Jag öppnar en ny dörr, för tack och lov finns det några kvar. Jag har bara nuddat handtaget och hoppas och ber om styrka och kraft, när tvärdragen drar igenom huset. 

 Och tänk om det inte blir bättre än såhär, varför då inte göra det bästa av det som finns runtomkring det som är? 

De senaste dagarna har det varit tungt i sinnet. I natt var jag uppe och bara grät, tårarna bara kom som nästan från ingenstans. Den sista pergotimekuren har förmodligen heller inte gjort verkan. Man känner sin kropp alltför väl vid detta laget. Och detta även om jag kände att det släppte från "rätt sida" Det är tungt och man blir ledsen och man kämpar så förbannat för att inte bryta ihop och deppa ner sig alldeles. Men min kropp vill helt enkelt inte!?  

Det får bli nya tag. Nu ska kroppen vila och återhämta sig efter alla hormoner och förhoppningsvis kan vi påbörja vår utredning till våren. 

Jag vet inget säkert, men något är förmodligen inte som det ska på den "rätta sidan" Jag har funderat fram och tillbaka och jag har kommit fram till att det nog är bäst att få veta. För det kan vara precis allt möjligt som inte fungerar och tankarna snurrar runt. Jag försöker att inte självforska så mycket i vad som är fel, det blir bara ångest och tårar. Visst är jag rädd för beskeden man kan få. Men hellre veta än att ständigt gå runt och mala tankar. 

Jag har i alla fall accpeterat att jag inte kommer att bli gravid på naturlig väg och jag har accepterat att jag heller inte kan kontrollera det. Med denna insikt hoppas jag på att få sinnesro och komma ifrån hatet mot mensens ankomst och helt enkelt bara leva och flyta med strömmen. När det känns alldeles förjävligt... får detta bli mitt mantra. 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.  

Jag längtar fortfarande, alla dagar. Men det är hög tid att gilla läget, sluta kämpa på ett destruktivt och negativt sätt. Jag vill acceptera att det kommer att ta tid, att göra detta till något positivt. Tänk om jag aldrig behövde kämpa för något, så tråkigt allt skulle vara. Efter att två av mina nära vänner berättat att de ska ha barn till våren, kände jag ett stort personligt nederlag, jag föll rakt ner i det självdestruktiva hjulet av sorgen efter missfallet, negativa tankar och extremt missnöje med livet. 

Jag insåg att detta kommer aldrig att hålla. Antingen fullföljer du det mörka hålet och släpper taget och fortsätter sjunka. Eller så tar du tag i allt och väljer ljus, glädje och ett stort ja till livet!?  Detta vägskäl har jag stött på många gånger förr, det var dags att välja väg igen. Och det är i skrivande stund väl inte så svårt att välja, men just denna gången var det. Det är en stor grej att bli förälder om man inte kan, det är säkert också en stor grej om man kan bli förälder och inte vill det, likaså att lyckas bli förälder och vilja det. Alla sitter vi i samma båt, det som förenar oss är det lilla barnet som aldrig kommer, det lilla barnet som kom helt objuden och det lilla barnet som kom med varm inbjudan. Det vill säga barnet/barnen. Något som vi antar kommer fylla våra liv med meningsfullhet, lycka och stor glädje.

Jag hade kunnat välja att fortsätta att se mig avundsjuk på alla de som kan bli föräldrar, ständigt fråga mig varför inte jag? Se mig själv som en halvhona, ett neutrum.

Men det är inte värt det! Mitt liv var fullt gott och tillräckligt innan jag bestämde att jag ville släppa in barnet som skulle ge mig NY mening med livet...jag glömde helt bort att mitt liv var meningsfullt innan också. Mitt liv överskuggades av det barnet som inte vill komma. 

Barn i all ära - men jag vill verkligen inte må dåligt av något som jag aldrig har haft. Ej heller lida och kämpa motströms av det jag inte kan kontrollera. Jag har hoppat på självhjälpståget, det handlar inte om att förtränga, gå vidare och inte vara ledsen. För visst är jag ledsen. Men att medvetet selektera tankar är oerhört tillfredsställande. Jag kan välja bort dåliga tankar och släppa in de goda. Jag är närvarande. Det är ett litet steg på vägen, men istället för att tycka allt är jobbigt nu när två av mina allra bästa vänner är gravida, så kan det visst vara svårt att glädjas med dem fullt ut. Då väljer jag att se utanför mig själv, typ såhär:

• Åh, vad roligt att X ska få en kusin.
• Tänk vilken lycka att XY nu snart inte bara är farmor och farfar utan också mormor och morfar. 
• Tänk vad roligt för min sambo ska bli morbror för första gången. 

Jag känner mig stark och stabil när jag kan välja att haka på andras lycka när jag upplever att det är svårt att finna en egen lyckokänsla i något så härligt som ett besked att bli förälder och få utöka familjen. Innan har jag kännt mig så emotionellt handikappad när jag bara blev ledsen av andras graviditetsbesked.

Åh vad klyschigt, men då får det vara det. Jag må vara nyfrälst, jag är inte ensam. Tack alla som på ett eller annat sätt förstått och erfarit att livet och människan är komplex och skrivit böcker som ger mig inspiration och vägledning. Utan varandra klarar vi oss inte. Det var också klyschigt, men trots det, min sanning.    

Jag vill inte vara i den mentala smärta som ständigt infinner sig. Det kan vara att möta en gravid kvinna i mataffären, att se en reklam om graviditetens vara och icke vara. (Jag hatar och går igång på clearblues tester.) Det triggar igång tankeprocesser och ilska i mig. Än intensivare blir den mentala smärtan när människor i min närhet blir gravida. Inte för att jag inte glädjs eller tycker att det är kul för dem. Utan för att jag uppfylls av smärta och sorg, deras förmåga och vinst blir en påminnelse om min oförmåga och förlust. Så enkelt kan ett intellekt spela ut en. Åskådningen är helt svart och vit - det gillar min smärtkropp(ord lånat av Eckhart Tolle) Jag är helt å hållet uppslukad av min smärtkropp och den ska försvinna nu. Varje gång jag tänker en tanke som skapar oro,ångest och stress, då ska jag gör mig själv medveten om den och därmed avdramatisera den och förhoppningsvis på sikt avlägsna detta ohyffsade sätt mot mig själv. Det har inte med mig att göra att tillsynes alla andra lyckas, för tro det eller ej, precis när jag landat efter beskedet om att bästa vännerna ska ha barn så kommer den andra vännen med ännu ett glädjebesked. Då kan man ju bara inte bryta ihop en gång till och tänka "varför inte vi?" Folk får barn, så är det och det har inget med mig att göra. Alla andra får inte barn för att göra mig påmind om att det inte går så bra för oss. Direkt när jag tänker så, vill jag lära mig att behärska min tankar och medvetet tala med mig själv "att nu tänker du långt fram, du vet inget om framtiden" det är som om att byta kanal när ett program blir tråkigt eller läskigt. Jag vill uppnå inre lugn och ett liv utan framtidsstress och oro.

För en tid nu ska jag inte fokusera på och kämpa mig till en graviditet. Jag ska fokusera på att gå vidare och acceptera att jag har svårt för att bli gravid och att allt kommer att ta längre tid. Framtiden vet jag inget om, men just nu är jag och min mans liv och hälsa viktigast.  

För i framtiden ska vi förmodligen få ta del av den fantastiksa hjälp som finns för oss som har det lite svårt och problematiskt när vi vill bli föräldrar. 

Då tror i alla fall jag att oavsett hur det än går, så är det viktigt att må bra och ha inre ro.

Visst ja, pergotimekurer hit och dit är snart ett minne blott. Jag är evigt tacksam för att det finns små mirakeltabletter som kan ge dem som behöver lite extra medvind. (För vissa) Men oj så skönt det ska bli när det är över. Den sista kuren ligger i lådan och visst hade jag kunnat tro att det var sockerpiller jag åt och stressa upp mig, gråta förtvivlat för att jag känner att inte heller denna kur hjälpt oss. Visst känns det skit...men det är inte värt att göra livet till skit. Igår när jag släckte lampan, då kände jag att jag bara ville gråta bara av tanken och känslan av att mensen är på väg. Då tränade jag mig...att istället tänka "Nu känner jag mig ledsen, nu kom den tanken igen att det aldrig kommer att gå" Jag lugnades, somnade och drömde att jag fick mens...ironiskt kanske...men det gjorde verkligen skillnad att bara tänka annorlunda.  

Jag kan "coacha" mig själv till inre ro.

Hej igen, det var ett tag sedan. Jag har gått till min kurator och med tanke på allt som man seglar på i sin själ, insåg vi att det går för lång tid mellan sessionerna. Vi pratade om att jag har trasslat in mig i ett negativt tankesätt, mitt värde är helt beroende av min förmåga att få barn, vilket i nuläget då är ett egenvärde på noll. Nya saker som jag är rädd för har kommit till mig. Nu är jag så rädd att det är något fel på min enda och förhoppningsvis friska äggledare. Jag befarar att den är helt igentäppt och att inget kan passera igenom den.  I två veckor har jag försökt att få tag på min gynekolog för att få utskrivet en kur pergotime till. Det visade sig att hon var sjuk och en annan gynekolog ringde mig. Det gjorde mig först glad, men jag märkte snabbt att hon ringde för att jobba, eller det gör ju gynekologer, vad jag menar är att hon var jävligt proffessionell - hon lade ingen känsla/empati i något av det jag berättade. Hon avslutar samtalet med att säga: "Ja, om inte den sista kuren fungerar så tar du kontakt med infertilitetscentrum, för då måste du på en infertilitetsutredning" "Okay, ja jag förstår...var ringer jag då"?Frågade jag spakt. "Ja, då ringer du din gynmottagning" Inget lycka till inget, det ordnar sig...bara ett kort "hejdå" Jag kanske är känslig, men ALLA andra jag har pratat med som jobbar med både gravida och de kvinnor som vill bli gravida har varit helt fantastiska och stöttande. Jag blev ledsen. Eller så var detta samtalet ett uppvaknande, att jag kan blicka än lite mer framåt, för jag är ju ororlig för att det inte står rätt till med min äggledare. Jag vill veta.  I och med att inget händer, då utgår man såklart ifrån många saker som eventuellt hindrar. Man tänker ju inte att, då är allt i sin ordning. Min kurator och jag pratade också om smärtan och känslan av att alla andra kan, men inte jag. Att jag ägnar detta allt för mycket av min tankeverksamhet, detta tankesätt tilltog än mer då våra nära vänner berättade att de väntade barn. Jag kände direkt hur jag började tänka in mig i det negativa tanketrasslet, gråten och förtvivlan vällde in i mitt liv, från att precis upplevt mig själv som stark och positiv och på väg tillbaka.  Jag fick känslor av att inte vilja träffa mina vänner, det väckte den ångest till liv - den rädsla och obehagskänsla som föds när jag nedvärderar mig själv, när jag forcerar och kämpar fram med sparkar och slag mot mig själv.  Min kurator var inne på att jag fått en depression, men  det stämde inte riktigt in, för jag är högfungerande på jobbet, jag sover gott och jag äter och motionerar. Men visst, jag är nedstämd och kvaliteten kan bli bättre. I slutet av samtalet sa jag, att mitt mål är att acceptera att jag inte kan. Då menade hon att det till viss del lät bra och undrade vad jag lade för värdering i ordet acceptans. Jag sa att, det är ju ganksa uppenbart att jag måste acceptera att jag förmodligen inte kan få barn. Att jag måste gå vidare och sluta klamra mig fast vid detta. Då sa hon, vi människor är väldigt benägna att tänka att acceptans måste innebära en uppoffring eller att det är ett nederlag som följs av att ha accepterat. Där plingade det till i min hjärna. För det är med sorg som jag försöker komma över detta mantra att jag inte kan. För det första vet jag idag ingenting om, om jag kan eller inte. Därför behöver jag inte plåga mig själv med att redan nu acceptera att jag inte kan. MEN jag kan börja med att acceptera att det tar längre tid. När de dumma och negativa tankarna kommer, välja att tänka att "nu kom den tanken om att jag är oduglig och värdelös igen"  Och inte "jag är oduglig och värdelös"  Jag vinner också på att gå emot ångesten att träffa mina vänner som väntar barn,  och dem som har barn, de är ju mina vänner och om de berikade mitt liv innan de blev gravida, så kommer de berika mitt liv nu också. Jag kan och vill välja att leva ett högkvalitativt liv och samtidigt acceptera all sorg och misslyckande i mitt liv. 

Det sägs att alla goda ting är tre. Så med två misslyckade försök att bli föräldrar, kan vi nu bara hoppas på att det tredje försöket bringer lite mer tur med sig. 

Ja, jag har samma tanke denna gången också. Jag har inget att förlora, det är lika bra att försöka igen. 

Det är söndag, solen skiner, solens dag. Jag ska reflektera över bra saker, sjunka in i bra affirmationer, taroleken är min bästa affirmationsvän i tider när man inte själv kan hitta dem. Inte för att jag tror att taroleken spår någons framtid, men de lämnar alltid fina affirmationer som passar alla oavsett läge i livet. För när man så gärna önskar att bebislyckan ska träffa en och det aldrig händer. Då är man ganska utelämnad, uppgiven och hopplösheten gjorde snabbt entré i mitt liv. Det är inte skönt för dig och sist men inte minst för den som du väljer att försöka få barn med. 

Hur klyschigt det än låter, så är livet lite lättare om man kan släppa in ljuset, fast att det inte är ett barn som är på väg. 

Jag är så tacksam för den lille katten som kommer och hälsar på oss varje dag. 

Jag är så tacksam för att jag har människor nära mig som verkligen älskar mig och jag får älska tillbaka. 

Jag är så tacksam för varje dag jag får vara frisk. 

Jag är så tacksam för alla mina livserfarenheter och i slutändan står jag mig själv närmast, jag vet nu att alla erfarenheter i livet är inte lätta att hantera, för de är i första anblick orättvisa, onda och innebär bara smärta. Vissa erfarenheter kan du inte ha ogjorda, för du har antagit erfarenheten med kärlek och av goda avsikter. Men det föräskrar inga lyckliga och trevliga resultat. Därför vill jag tänka positivt, leva i nuet och låta framtiden vara nästkommande sekund. I samma sekund jag tänker negativt och visuliserar mig själv om fem år, slår jag ihjäl den tankebilden med att välja det positiva nuet, det är bara nuet i mitt liv jag kan påverka.

Och det gör jag med kärlek och goda intentioner, oavsett vilka resultat det blir.

Ja, då vann mensen igen, nu är den här. Förr brukade det vara en större katastrof, men efter allt som har hänt känns det mest bara som ett nödvändigt ont. Jag har slutat att spekulera i om jag är gravid när cyklerna passerar de dagarna det kan inträffa. Det tjänar liksom ingenting till att tänka en massa. 

Med 17 segrar och en vinst(som vi tyvärr inte fick behålla) så tycker jag att det känns okay. Jag vill kämpa vidare.

Alla vet numera att vi har kämpat i över ett år för att bli gravida. Jag kan lägga ner prestationerna inför andra. Jag kan utan att skämmas erkänna att jag förmodligen inte kan bli gravid på naturlig väg. Förr var det pinsamt för mig och jag ville absolut inte att någon skulle veta att jag var ofruktsam. Idag, visst det svider, men jag har accepterat det. Det tog sin lilla tid. Jag har fått perspektiv, jag har vänner som har försökt i fem år, det finns inga fel att hitta i deras kroppar, men det blir ingen bebis. Men de är hoppfulla, de tror och hoppas att det en dag blir deras tur.

Det vill jag också tro och hoppas. 

Jag och min sambo gör det vi kan, vi kan inget mer göra. Händer det så händer det. Jag får trösta mig med att så länge jag har mens finns det förhoppningsvis en liten chans.  

Vi börjar fundera på att sätta upp oss i IVF kön. Jag har försonats med den tanken att det är högst troligt att det är ett alternativ för oss. Motgången är dock att vi måste varit skrivna på samma adress i två år. Det är 1½ år dit.  

Livet går vidare, ju fler vinster till mensen desto mer kämparglöd till oss.

Vi ska vinna en dag, men under tiden ska vi leva och vara glada. 

På östfronten, inget nytt...

Men med en antågande mens känns besvikelsen oerhört bekant, orkar man bli besviken mer? I och med att jag har ätit pergotime nu, så förlängs min menscykel en aning. Jag har 26 dagar i vanliga fall. Jag har hört att det är bättre att ha en lång menscykel än en kort. Jag har fått för mig att min är kort och det är därför att jag har det kämpigt med att bli gravid. Fast inget jag fått konstaterat, jag vet bara att min cykel är kass för att jag har lågt progesteronvärde, det är det enda jag vet, säkert. Allt annat som flyger runt i huvudet är bara rädslor och spekulationer. Kommer jag alltid att ha det såhär med hormonerna, kan mitt stressiga jobb ha en betydelse? Är min inre stress över allt detta med att det aldrig blir några barn, en bidragande faktor till att jag kämpar förgäves? Är min ålder ett hinder på vägen, för om jag har dåliga hormonvärden nu kommer allt kanske att bli värre sen? 

Varför tänker jag så onödigt mycket? På allt möjligt som bara är tankar skapad ur min otroliga rädsla för att aldrig få möjligheten att bli mamma. 

Så, denna gången fungerade förmodligen inte tabletterna, vi får hoppas på nästa gång. Tänka positivt och leva livet lite. Man känner sin kropp alltför väl, jag ska försöka att inte reflektera och analysera i sönder alla signaler, bara flyta med i livet och inte menscykeln.

Ja, jag försöker ge mig själv styrkan att inte hata min mens och förakta min idiotiska kropp som bara bestämt sig för att sluta producera tillräckligt med progesteron.

Nu har jag sagt piss off till kroppen i 19 månader, fungerar inte. Hur provocerande det än må vara så är det kanske dags för att säga i love you kroppen.

Svårt, hjälp, men säkert nyttigt för själen. Jag försöker.  

Keep the good spirit up!