Dagens affirmation - jag är stark, frisk och jag lever NU, just precis nu i denna sekund...i morse åt jag tabletten, fyra till väntar. 

M sa "och bli nu inte ledsen om mensen kommer" Det vet vi båda att jag kommer att bli. Men jag söker styrka i den affirmation jag skrev ovan, jag ÄR just nu inte om en månad. Jag önskar och längtar så mycket, jag vill tro och hoppas tills det en dag förhoppningsvis blir vår tur. Min kurator sa, att man gärna får längta och önska men att det inte får uppfylla hela ens liv.

Sedan vi försökte få barn, har mens blivit ett sådant ok, fem dagar av besvikelse över att det inte blev något denna gången heller. Nu är mensdagarna än värre, inte nog med att jag känner precis som innan, så kan man tillägga tanken på hur många veckor gravid jag skulle varit nu? Hur hade allt varit om allt inte var som det var? Mensen har kommit och gått i många år och jag har inte ägnat det så mycket tanke, men NU är det, det värsta jag vet. Hur i all världen blir man "kompis" med den igen? Är det verkligen endas ett barn som kan få detta mentala helvete att gå obemärkt förbi???

Tanken har slagit mig att det vore lättare att börja äta P piller för då behöver jag inte tänka på allt det där med barn, då behöver jag inte undra, känna efter och scanna av kroppen varje förbannade månad. Men så dumt...då blir det ju inga barn och vem vet vad de hormoner kan ställa till med? Och, ja det är mitt flyktbeteende som kallar. En nödlösning för att fly från besvikelsen och sorgen över att inte kunna bli mamma. Jag vill ju bara få tillbaka den sinnestämning jag hade då, jag kunde tänka såhär: "åh, jasså mens igen, där ser man" 

Jag har provat att träna yoga, lyssna på ljudböcker om mindfullness, gå i terapi, gråta, prata öppet om mitt problem, utlandsemester, slappa och stressa ner. Men de där hormonerna i mitt signalsystem måste flyta trögare än kola, hemligheten är kanske bara att man måste acceptera att man inte kan kontrollera allt. Att jag får söka styrkan i att acceptera att jag inte kan styra över min förmåga att reproducera och så är det för oss flesta på ett eller annat sätt. Vissa kan och kan och kan...vilket kanske blir deras ok i livet vilket står i kontrast till de som önskar, önskar och önskar. En del får andra får inte. Det är tufft, men jag vill lära mig att acceptera det. För när man själv och alla andra runt omkring går i barnalstring är det inte lätt. En nära mig har i förtroende berättat att hon och hennes man önskar att bli föräldrar och har börjat att förverkliga det. Jag hoppas på och önskar dem all framgång... men mitt i allt detta och i mitt ynkliga psyke tänker jag..."men vi då?" Det är kanske dumt men mitt i andras lycka och glädje, slungas man rakt in i sitt eget "skitsvartahål" och våndas för den dagen man får beskedet att andra har lyckats. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker så och inser min mentala "litenhet"...det är då man går tillbaka...tar ett djupt livgivande andetag och träder in i affirmationen jag är stark och frisk nog att kunna vända denna tanke till något posistivt... eller så bara skriker man ut till en högre makt "Hjälp mig för helvete!"   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Kod för att importera min blogg till Nouw: 5676174570"

    Man(jag) är konstig. Även om man sitter här, en unge rikare. Precis det jag har drömt och önskat, så är man i det. Nu efter mensen började igen, tror det är fjärde mensen, så infinner sig den där känslan, men alla de invanda tankarna. Om jag ...

    Jag har funderat fram och tillbaka. Skrivit och suddat, loggat in och loggat ut. Men det blir bara ett virrvarr av alla tankar, osammanhängande, håll käften har du verkligen mage att skriva detta? Älta detta igen?  Jag tänker mycket på barn...

Hej Jag tar mig en titt ut ur bebisbubbland, den bubblan som jag längtade så efter, så att det gjorde ont. Efter många månaders, ja år av oro och förtvivlan, gick min dröm i uppfyllelse. Hon kom en dag i november...och jag, som när jag var yngre tä...

Fortsättningen efter återförande...   19/3 Testdag, den stora dagen. Två streck!!! Helt otroligt! Det gick, vi lyckades! Vilken lycka!    V7(6+1) Ultraljud. Tillbaka till kliniken för att se om embryot sitter i livmodern. Allt såg bra ut och ...