Då är det "baskemig" jul igen. Jag har jultränat, julduschat, druckit julkaffe(egenkryddat kanelkaffe) fått en jättefin ring av mitt hjärta i julmorgongåva. Ja, det är så juligt här omkring oss. Jag har alltid haft svårt för "slutet" jag har alltid varit den som har lämnat fester sist, haft svår separationsångest från min familj som bor i grannlandet. Det har blivit bättre och jag inser idag mitt eget bästa att gå hem i tid från fester, tar inte längre avsked av min familj med stora tårar rullande ner från kinderna.  Men jag tycker mig känna lite vemod, snart har adventsljusstaken brunnit ner, julklapparna är snart utdelade och julgranen står där så enslig och barrig. Julmaten sitter som en smäck och till sist flyter man ut i en soffa och bara är...Är det för att man laddar så inför denna dag, att allt är planerat och när det är över så är det över? Poff och vips!  Känner fler som jag?

Så blir jag också så nostalgisk och minneslysten på julen. Det kanske inte är så konstig, men en familjemedlem lämnade oss förra året, precis upp till jul. Förra julen satt vi fortfarande lite chockade och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Visst var han en äldre herre, men absolut inte dödssjuk. Så helt plötsligt fanns han inte mer. Det är sorgligt och jag saknar honom. Det känns konstigt att han inte är med längre.

Upp till jul inser man att även året håller på att ta slut och ett nytt ska inledas. Det är också bäddat för tillbakablickar, minnen, framtiden, livet och nuet...jag önskar Er alla en riktig härlig julafton och julhelg. Ett gott slut, för att gå in i det nya, 2014, med mera kärlek i själen, mera tolerans och sinnesnärvaro, både till dig själv och alla andra runt dig.

   Må så gott!    Var rädda om varandra!  

Dagen före dopparedagen. Den 23.e december. Det är frestande att stryka händerna över sin mage, blunda och tortera sitt sinne med att bara tänka lite på hur underbart det hade varit om vi hade fått vara gravida. Endast 2 månader kvar och julen stod för dörren. Men jag ska inte tortera mitt sinne, jag ska fira jul med ett leende, jag ska tänka positivt och vara fri från alla måsten, bara fira och vila med julens ledighet. Snart vänder vi blad och börjar på ett nytt kapitel i boken om den svåra och snåriga vägen till att kanske få ett barn???

Den sista pergotimekuren fungerade inte och då var det dags för utredning. Vi hade, som alla andra i samma situation två alternativ, landstingets väg eller den privata vägen. Landstingets utredning tog cirka 3 månader och sen stå på kö...phu?! Den privata vägen, utredningen tog 1 månad och då kan vi köra igång direkt om nu biologin tillåter. Lite bättre, men dyrt. Ska jag vara ärlig, så berikades jag och min personlighet inte med det största tålamodet och med några nerver av stål. I detta livskaos och denna existentiellla kris detta har inneburit, så vet jag inte om jag överlever landstingets 3 månader och kö på det. Det känns som att de 3 månaderna av bara utredning lätt kan bli 6 månader? Jag är rädd. Vi är inte jätterika, men ett sålt lägenhetsobjekt har gjort det möjligt för oss gå den privata vägen. Det är inte för att jag tror att landstinget inte gör ett lika bra jobb, men det är tiden och den inre stressen som är så jobbig. 

Detta har för en tid varit det enda jag har velat, få reda på vad som är fel på mig. Och nu när tiden är bokad så sprang jag rakt in i rädslan och osäkerheten. Det värsta som kan hända är ju att de säger att det inte finns något att göra, att felen inte går att korrigera. Och att utgången är ett barnlöst liv. Det är väl just det att stå på kanten och balansera och bara hoppas på att det inte stormar den dagen man når toppen. Ja, alla dessa metaforer. Kort och gott jag är så jävla rädd för att det inte ska gå bra och att vår resa är slut.  

Ja, det är så dumt, men jag har googlat. Alla kloka avråder en, men det bara händer, man bara råkar. Det mina ögon har läst och det min hjärna har registrerat är att - som allt annat i livet, inget är självklart, även om man får hjälp med det. Det vet jag ju egentligen, men när man verkligen önskar något är det precis som att all logik och rationalitet kring det jag vet bara försvinner. Och alla fina kommentarer som jag så ödmjuk och tröstande hade givit till andra, kan jag inte ens ge mig själv och heller inte ta emot. Det finns inget som tröstar, det onda i detta existentiella kaos. 

Jag har slutat att drömma om mig själv, som blivande mamma. Förr kunde jag drömma det ofta. Både att jag var gravid, födde och hade små barn. Nu drömmer jag om att andra kvinnor får barn och att jag åker på BB och gratulerar. Men det är ju så det är... nu. 

Desperation hjälper inte mig, heller inte förtvivlan, sorg och känslan av hopplöshet. Det kommer att vara svårt för oss att få barn och vägen dit har kantats av prövningar. Så är det bara. Många dörrar har öppnats och stängts, öppnats igen och stängts. Ni vet de där berömda och omtalade kapitel i livet, bokens titel är önskan att få bli förälder, jag ser mina kapitel, bläddrar, det är mina skrivna sidor. Jag hade såklart gärna önskat att vara utan förlust och sorg. Men jag skulle inte vilja ha allt ogjort, även om jag ibland har tänkt tanken "varför gjorde vi det, hur dum får man vara att tro att det skulle lyckas för oss?" Nu gjorde vi det, för vi var modiga som alla andra barnlängtande par, hade vi önskan om att förgylla livet och utöka familjen med ett nytt litet liv. För många behöver man inte att reflektera kring modet i hela handlingen, för plötsligt bara händer det. Såklart, föreställde vi oss inte att det skulle ta tid, att plötsligt aldrig skulle hända oss och skapa frustrationer och depserationer, missfall och än mera, vänta och påspädd oro. Allt det är en förjävlig känsla. Vår väg blev oerhört mycket längre för vi är 1 av de 6 som har svårigheter att tillsammans bli gravida. Men boken är inte slut, trots att jag visst är ledsen och känner oro, så fortsätter boken att växa, sidorna fylls på. Visst känner jag oro inför framtiden, kommer allt att ordna sig, tänk om det är kört? Det är inget jag vet än, men det påbörjade kapitlet som utökar denna "bok" är nya vägar som ska beskrivas och utforskas. Skrämmande? Ja! Men jag har modet och hoppet kvar, för annars hade jag förmodligen inte gjort det. Tagit steget ut och bakom mig smäller dörren igen bakom mig, går i baklås, jag kommer inte in dit igen. Jag är nyfiken och har valt mitt mål som jag önskar att uppnå. Jag öppnar en ny dörr, för tack och lov finns det några kvar. Jag har bara nuddat handtaget och hoppas och ber om styrka och kraft, när tvärdragen drar igenom huset. 

 Och tänk om det inte blir bättre än såhär, varför då inte göra det bästa av det som finns runtomkring det som är?