Jag har precis smort mig i 16 dagar med en kräm som heter progesterAll. Min gynekolog rekommenderade den. Tänkte att jag kunde testa den, nu några gånger innan man får ta till med de "starka tabletterna"(pergotime) Det är trots allt bara två månader sedan jag opererades och de rekommenderade oss att vänta två menstruationscyklar innan man försöker igen. Men i och med att jag har lågt progetseronvärde och är ett vandrande p piller i mig själv  , så kände jag att det kunde kvitta om jag smorde mig nu eller vänta till nästa cykel börjar. Oh well! Imorgon är det sista dagen som jag ska smörja in mig. Även om jag hoppas så innerligt att jag är gravid, så känner jag att jag inte är det. Är inne i en period där jag känner att allt kvittar, jag jobbar så himla mycket ändå...men i alla fall...  

Det som är positivt med krämen, förrutom att den kan hjälpa en att komma i hormonell balans inför en graviditet, är att den lindrar PMS besvär. Inte för att jag har haft några större besvär, men ömma bröst lära vara ett minne blott, samt den lilla humörssvackan som kan infinna sig några dagar innan mens.  

Om ni blir nyfikna på ProgesterAll krämen så länkar jag här till en sida där jag hittde den. Jag vet inte alls om det fungerar att bli gravid på den, men jag har läst om några som har lyckats och bara det är ju jättroligt!   

www.femalebalanceshop.com

Nu är tiden inne, jag har blivit rekommenderad att blogga. Jag gillar att skriva, särskilt när livet är lite omtumlande och starkt. Jag är 32 år, träffad av kärleken och har funnit mannen jag vill ha barn med. Så går det inte?! Mannen i mitt liv och jag har känt varandra i många år, därför var det inte direkt en fråga OM vi skulle ha barn, utan snarare när. Han har en son från ett tidigare förhållande och är en bra pappa, har levt familjelivet. Jag har flamsat runt, utbildat mig, flamsat lite till. Har inte direkt haft några förhållanden som singnalerat potentiella pappor, verkligen inte! Därför har barn inte direkt varit prioriterat och en logisk önskan. 

Därför blev allt en liten existentiell chock att dela familjeliv med sin älskling, en familj som inte är min, men jag är välkommen?! Det dröjde inte många månader innan vi tittade djupt i varandras ögon och bekräftade att vi var redo att utöka den lilla familjen, svetsa ihop delarna. Nu är min personlighet som så, det vill säga otåligt! Efter två månader av resultat mens, blev jag orolig. "Varför går det inte?" Jag kastades tillbaka till dåtiden 2003, jag och min dåvarande sambo blev helt oväntat gravida, jag åt p piller och allt?! Hade jag slarvat? Jag förstod ingenting då, men det resulterade i en abort. Jag var inte beredd och jag tror än idag att det var ett klokt beslut, MEN. Med facit i hand 2013, har den aborten torterat mitt sinne idag. När mensen fortsatte att envisas med sin ankomst, månad efter månad. Ringde jag tillslut till barnmorskan och ställde tusen frågor, grät och var helt förtvivlad. Barnmorskan sa "sådant kan ta tid" Herregud, lilla gumman du får ingen utredning förrän ni har försökt i över ett år" Min oro var då så stor att jag faktiskt hade börjat att bli hypokondrisk. Jag hade allt, myom, endometrios, pcos, jag var helt enkelt steril enligt mig själv. Jag bad om ett cellprov och en undersökning så långt det bara gick hos den lokala barnmorskan. Allt såg bra ut! Men det räcker liksom inte när man är smittad av oro och framtidsångest. Hon tog mig på allvar och skickade mig till en kurator, det fanns vid det tillfället inte några gränser för hur mycket jag föraktade mig själv då. Hon lovade mig att hitta en tid hos en gynekolog som kunde göra ett ultraljud och kolla upp mina hormonvärden.

Innan dess hade jag börjat kolla min ägglossning! Ägglossningstest är inte mina bästa kompisar precis, men jag tänkte att jag har inget att förlora nu när jag ändå snart ska på ultraljudskoll, en vecka innan besökstiden hos gynekologen, blev det minsann gladgubbe på testet. Obeskrivlig glädje rusade igenom kroppen, jag rusade ner till min sambo i källaren och jublade "jag är normal!" vad nu det kan betyda?...väl hos gynekologen gjordes ultraljudet och hon kunde se att jag hade aktivitet i min äggstock, livmoderslemhinnan var tjock/fin, att jag högst sannolikt hade ägglossning. Men vi skulle kolla mitt progesteronvärde via ett blodprov. Blodprovet visade att progesteronet var lågt, mina ägglossningar fullföljs inte på ett optimalt sätt. Jag har LH ökning men hormonet dalar för tidigt. Det var troligtvis därför att jag aldrig blev gravid. Jag fick pergotime, åt dem och hade ägglossning den 23/5 2013, jag vågade inte hoppas på förmycket, visst kändes det som att mensen skulle komma, men den kom inte, den 15/6 2013 visade sig två starkt lysande streck framför våra ögon, obeskrivlig lycka, förväntan och kärlek infann sig. I två veckor var vi lyckliga och jag var så tacksam för allt hjälp jag hade fått på vägen, tack vare min envishet. Tills mardrömmen blev verklighet, bebisen hade fastnat i min vänstra äggledare, den kom aldrig fram till den varma trygga livmodern, bebisen dog och jag opererades den 29/6 för utomkvedshavandeskap. Därför är jag här, jag läser bloggar som belyser en liknande problematik och jag hoppas kunna ge tillbaka lite av min. Jag tror att det är genom gemenskap man tar sig fram, hur det nu än slutar   

Jag har förstått att jag inte är ensam i denna bebislängtan, vissa dagar är det bra och medvind i håret, andra dagar är det pest och motvind.