Man(jag) är konstig. Även om man sitter här, en unge rikare. Precis det jag har drömt och önskat, så är man i det. Nu efter mensen började igen, tror det är fjärde mensen, så infinner sig den där känslan, men alla de invanda tankarna. Om jag bara kunde släppa det, men jag vill kanske inte?! Det sista som lämnar en är ju hoppet, än hoppas man väl att under och mirakel ska ske, att vi kanske kan bli gravida, som de flesta andra, på naturlig väg.

Men det är inte ett tanke alternativ om man vill skrida till verket, som jag vill. Inte nu, men i framtiden, innan jag blir för gammal. Det har kommit fram nu, på ett väldigt tråkigt sätt (tyvärr) att min man och bästa vän inte vill. Jag ska inte gå in på hur tråkig och ledsen jag har varit för detta, men det är bara att vara realist. Det vore inte kul försöka addera en till i familjen med vetskapen om att en part inte alls känner att det vore ett plus på livskontot.

Men oj vad lesen jag har varit och är väl på sätt och vis fortfarande. Jag hade verkligen kunnat tänka mig att bli mamma igen. En del av terapin och ett steg på vägen att acceptera och gå vidare i detta har varit att skänka/sälja bort bebissaker, kläder och gravidkläder. Jag vet inte om det hjälper på sikt, men det hela känns bättre för stunden.

Det enda som grämer mig lite, som jag inte kan sälja eller skänka bort är våra tre nedfrysta blastocyster. Dem har vi på förvaring i 5 år. I all diskussion och oenighet om att utöka familjen, kom ju förstås dessa blastocyster på tal. En av oss såg dem som reserver om nu första IVF försöket skúlle misslyckas och inte som potentiella syskon. Och den andra hälften(jag) såg väl i ett första led det på samma vis, men idag mer som att en av dem kanske kunde bli ett syskon. Vad gör man när man vill så olika?Min dröm har slagit in, jag borde hålla käft, le och se glad ut och ALDRIG mer ta upp detta. Det är väl där vi infertila inte riktigt ingår i den där gräddfilen, att önska en till, utan bara vara nöjd med det man fått. För det är ju aldrig ett problem(om man önskar barn) och vips  så ligger det en fullt frisk bebis i magen och vips och hoppsan så ligger minsann nummer 2 där och skvalpar runt på ultraljudsskärmen, allt är konsekvensen av vilken älskog som helst.

Ja jag hade kunnat skriva spaltrader om detta. Att vara ett vandrande p piller utan att vilja det är en sådan psykisk pest och det kan göra en bitter om man inte är aktsam, som allt annat lidande. Något som hjälper en väldigt är att  via sociala medier få följa IVF systrar och andra som lider av infertilitet. Stort tack till er. Jag har försökt att förstå min infertilitet genom att googla och söka på nätet om hur när och varför man blir infertil, vad man ska tänka på och hur man kan öka sin infertilitet, men det gör mig bara mer rädd och bitter. På de allra flesta så hjälper det att sluta med preventivmedel, åka på semester, stressa ner och skaffa en hund, så pang blir man gravid. Men för oss andra 1 av 8 par som lider av infertilitet återstår bara att hänga fast i hoppet och be om hjälp. När man väl sökt hjälp och fått hjälp, det är oftast då folk runt om kring får veta att man försökt så pass länge, det är en lättnad att få berätta, men samtidigt otroligt svårt att tackla alla kommentarer, där vissa är vassa som pilar. Jag har tröstat en hysteriskt gråtande vän, för att det är så jobbigt för henne att vi inte kan glädjas fullt ut över deras graviditet.  När vi genomgick hormonbehandlingen inför äggplocket, fick jag ett telefonsamtal från en familjemedlem, att nu fick vi rycka upp oss och inse att världen inte kretsade kring oss.

Känslan när man sitter och bara misslyckas i sina försök alstra barn, så är det inte roligt när en som det tog sig efter fem månader säger att det var lite jobbigt för dem att vi blev gravida först. Och för mig så slutade den graviditeten i en operation ,som dessutom gjorde mig en äggledare fattigare och minimierade ytterligare mina chanser att bli gravid.

Jag vet att det sägs i största välmening och att folk runt oss också är ledsna och att deras liv pågår. Jag kan förstå att för de som också försöker så var de fem månader det tog skitjobbigt att vänta på. Och det finns inget som är mer hjärtskärande när det inte går bra för de i sin omgivning. En sak som en väninna gjorde väldigt bra, det var att hon berättade för mig att nu försöker vi få barn, jag har slutat med mina p piller. Då kunde jag förbereda mig mentalt.

Om jag kunde ha något ogjort så hade jag önskat att jag vore starkare i mig själv och inte skämts så över min infertilitet och berättat för vänner och skrivit om det tidigare. Det är skönt att ösa ur sig...även om man sitter allt man önskar i sin famn, så var vägen dit många och långa steg av hopp och förtvivlan och det bör man bearbeta. Såhär gör jag. Lycka till alla ni som kämpar och på något sätt försöker trotsa er infertilitet.