Jag har funderat fram och tillbaka. Skrivit och suddat, loggat in och loggat ut. Men det blir bara ett virrvarr av alla tankar, osammanhängande, håll käften har du verkligen mage att skriva detta? Älta detta igen? 

Jag tänker mycket på barnlöshet och infertilitet, fortfarande? Är hon helt dum? Ja, det är jag kanske? Jag vet om att jag har fått ett barn och att det finns de som har det mycket svårare och genomlider än fler misslyckande och jobbigheter. Jag menar verkligen inte att JAG har det svårats och tuffast. Jag håller tummarna för er som kämpar och önskar er all lycka och framgång. Kan jag hjälpa på något sätt så gör jag det gärna.

Jag är inte barnlös. Jag är i allra högsta grad med en bebis varje dag, det är man varse och jag njuter varje minut. Jag älskar livet som mamma och är så tacksam att jag får vara hennes mamma. Det är nu ni kanske tycker att jag är girig och helt orimlig, men jag önskar så att få bli gravid igen. Min man är inte så förtjust i min längtan, han tycker att det räcker med det vi har. Jag har brottats med den tanken själv och tänkt att herre gud människa var glad för det du har....men det är jag. Vi som lider av infertilitet hamnar ibland i lite av ett tacksamhets hjul, att det är fult att önska sig mer av den vara man inte kan producera själv? Vet inte alls om det upplevs så runt i stugorna, men i och med att jag själv tänker tanken så har jag ju det någonstans ifrån. Vet inte om det kanske bara är en denärvd lutheransk moralpredikan. Sen kan jag tycka att jag visst är barnlös, bara för man fått ett barn så är ju inte alla månader av förtvivlan och gråt som bortblåsta ur minnet. När man önskar ett barn till är det mot bakgrund av att det nästintill är omöjligt och barnlösnummer2.

Vi är så många som upplever infertilitet någon gång i livet. Det finns så många berättelser och min är inte den viktigaste, allas är! Den som upplever missfall efter missfall, utomkvedshavandeskap,oförklarlig, förklarlig, sjukdomar och allt det som förenar oss är den sorg och väntan som omsluter oss. I allt detta upplevde jag som så många andra att det är pinsamt och skämmigt att prata om. Man bemöts med lite nonchalans inom sjukvården kanske, värst av allt vänner och nära och kära förstår inte alls, eller så får de aldrig veta. Det tog så lång tid innan jag vågade och orkade att berätta. Men då mådde jag så skit, jag hade inget annat val. Men då haglar de kommentare man inte kan ta in...för nära och kära vill så väl men förstår inte. Det kan vara kommentare som:

"det var nog fel på barnet i alla fall"

"nu vet ni i alla fall att ni kan och fungerar ihop"

"har du funderat på adoption?"

"du kan låna mina barn"

"det kommer när du minst anar det"

"du är ung du har många år kvar"

Alla kommentare är ju förstås för att trösta, lätta upp stämningen och avdramatisera och hjälpa, men tyvärr har jag aldrig kännt att dessa har hjälpt. Jag har hjälpts av dem som upplevt samma och de som ställt frågor och varit intresserad över hur vi tar oss igenom det. 

Jag önskar att detta till synes ganska vanliga problem kunde bli mer av ett snackvänligt ämne, precis som celluliter, dieter och att FÅ barn...och sist men inte minst, att sjukvården tar ett steg framåt. Jag upplever fortfarande att jag inte riktigt vet vad som orsakar min infertilitet. Det är så många lösa trådar och har kanske två att hålla mig fast vid. Jag vill veta vad som orsakar det hela. Och det finns undersökningar som jag inte har fått, som andra i min situation har fått. Alltså, det ska väl vara lika för alla?! ....fortsättning följer =)  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Kod för att importera min blogg till Nouw: 5676174570"

    Man(jag) är konstig. Även om man sitter här, en unge rikare. Precis det jag har drömt och önskat, så är man i det. Nu efter mensen började igen, tror det är fjärde mensen, så infinner sig den där känslan, men alla de invanda tankarna. Om jag ...

Hej Jag tar mig en titt ut ur bebisbubbland, den bubblan som jag längtade så efter, så att det gjorde ont. Efter många månaders, ja år av oro och förtvivlan, gick min dröm i uppfyllelse. Hon kom en dag i november...och jag, som när jag var yngre tä...

Fortsättningen efter återförande...   19/3 Testdag, den stora dagen. Två streck!!! Helt otroligt! Det gick, vi lyckades! Vilken lycka!    V7(6+1) Ultraljud. Tillbaka till kliniken för att se om embryot sitter i livmodern. Allt såg bra ut och ...

Januari har varit en omtumlande, händelserik, skrämmande och spännande månad. Såhär har den sett ut:  8/1 - första besöket på IVF kliniken. Vi tog blodprover och sambom lämnade spermaprov. På ultraljudet såg allt bra ut. Ostimulerad fanns det ägg i...