De senaste dagarna har det varit tungt i sinnet. I natt var jag uppe och bara grät, tårarna bara kom som nästan från ingenstans. Den sista pergotimekuren har förmodligen heller inte gjort verkan. Man känner sin kropp alltför väl vid detta laget. Och detta även om jag kände att det släppte från "rätt sida" Det är tungt och man blir ledsen och man kämpar så förbannat för att inte bryta ihop och deppa ner sig alldeles. Men min kropp vill helt enkelt inte!?  

Det får bli nya tag. Nu ska kroppen vila och återhämta sig efter alla hormoner och förhoppningsvis kan vi påbörja vår utredning till våren. 

Jag vet inget säkert, men något är förmodligen inte som det ska på den "rätta sidan" Jag har funderat fram och tillbaka och jag har kommit fram till att det nog är bäst att få veta. För det kan vara precis allt möjligt som inte fungerar och tankarna snurrar runt. Jag försöker att inte självforska så mycket i vad som är fel, det blir bara ångest och tårar. Visst är jag rädd för beskeden man kan få. Men hellre veta än att ständigt gå runt och mala tankar. 

Jag har i alla fall accpeterat att jag inte kommer att bli gravid på naturlig väg och jag har accepterat att jag heller inte kan kontrollera det. Med denna insikt hoppas jag på att få sinnesro och komma ifrån hatet mot mensens ankomst och helt enkelt bara leva och flyta med strömmen. När det känns alldeles förjävligt... får detta bli mitt mantra. 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.  

Jag längtar fortfarande, alla dagar. Men det är hög tid att gilla läget, sluta kämpa på ett destruktivt och negativt sätt. Jag vill acceptera att det kommer att ta tid, att göra detta till något positivt. Tänk om jag aldrig behövde kämpa för något, så tråkigt allt skulle vara. Efter att två av mina nära vänner berättat att de ska ha barn till våren, kände jag ett stort personligt nederlag, jag föll rakt ner i det självdestruktiva hjulet av sorgen efter missfallet, negativa tankar och extremt missnöje med livet. 

Jag insåg att detta kommer aldrig att hålla. Antingen fullföljer du det mörka hålet och släpper taget och fortsätter sjunka. Eller så tar du tag i allt och väljer ljus, glädje och ett stort ja till livet!?  Detta vägskäl har jag stött på många gånger förr, det var dags att välja väg igen. Och det är i skrivande stund väl inte så svårt att välja, men just denna gången var det. Det är en stor grej att bli förälder om man inte kan, det är säkert också en stor grej om man kan bli förälder och inte vill det, likaså att lyckas bli förälder och vilja det. Alla sitter vi i samma båt, det som förenar oss är det lilla barnet som aldrig kommer, det lilla barnet som kom helt objuden och det lilla barnet som kom med varm inbjudan. Det vill säga barnet/barnen. Något som vi antar kommer fylla våra liv med meningsfullhet, lycka och stor glädje.

Jag hade kunnat välja att fortsätta att se mig avundsjuk på alla de som kan bli föräldrar, ständigt fråga mig varför inte jag? Se mig själv som en halvhona, ett neutrum.

Men det är inte värt det! Mitt liv var fullt gott och tillräckligt innan jag bestämde att jag ville släppa in barnet som skulle ge mig NY mening med livet...jag glömde helt bort att mitt liv var meningsfullt innan också. Mitt liv överskuggades av det barnet som inte vill komma. 

Barn i all ära - men jag vill verkligen inte må dåligt av något som jag aldrig har haft. Ej heller lida och kämpa motströms av det jag inte kan kontrollera. Jag har hoppat på självhjälpståget, det handlar inte om att förtränga, gå vidare och inte vara ledsen. För visst är jag ledsen. Men att medvetet selektera tankar är oerhört tillfredsställande. Jag kan välja bort dåliga tankar och släppa in de goda. Jag är närvarande. Det är ett litet steg på vägen, men istället för att tycka allt är jobbigt nu när två av mina allra bästa vänner är gravida, så kan det visst vara svårt att glädjas med dem fullt ut. Då väljer jag att se utanför mig själv, typ såhär:

• Åh, vad roligt att X ska få en kusin.
• Tänk vilken lycka att XY nu snart inte bara är farmor och farfar utan också mormor och morfar. 
• Tänk vad roligt för min sambo ska bli morbror för första gången. 

Jag känner mig stark och stabil när jag kan välja att haka på andras lycka när jag upplever att det är svårt att finna en egen lyckokänsla i något så härligt som ett besked att bli förälder och få utöka familjen. Innan har jag kännt mig så emotionellt handikappad när jag bara blev ledsen av andras graviditetsbesked.

Åh vad klyschigt, men då får det vara det. Jag må vara nyfrälst, jag är inte ensam. Tack alla som på ett eller annat sätt förstått och erfarit att livet och människan är komplex och skrivit böcker som ger mig inspiration och vägledning. Utan varandra klarar vi oss inte. Det var också klyschigt, men trots det, min sanning.