Och så kom dagen. Ni, mina bästa vänners lyckliga dag om beskedet att ni ska bli föräldrar. Ni berättade försynt och i förtronde att ni hade slutat med ppiller och att det var bara att se tiden an nu, händer det så händer det. Där satt vi på bänken och blickade ut över havet och du sa, att du ville förbereda mig med tanke på vad vi gått igenom, så kan det vara med delade känslor man tar emot andras glädjebesked om tillökning. Jag erkände att det så klart skulle väcka minnen, men att vår olycka inte skulle hindra deras lycka. Jag har tänkt varje gång vi har setts, undras om hon är gravid. Du hade så rätt, det är ett tufft slag samtdigt som man är så himla glad för er skull och önskar er all välgång och lycka på denna oerhört spännande resa i livet. Som tyvärr tog slut för oss. Men det ska gå bra för er! När min sambo och jag promenerade hem igår, pratade vi om hur roligt det var för er skull, att ni två, efter all skit ni har gått igenom äntligen inte behövde kämpa för något som ni ville ha. Snart är det vår tur sa min sambo till mig...då brast det...av allt och hela mitt hjärta är jag glad för er skull, men samtidigt blir jag så brutalt påmind om allt vi gick igenom, den långa väntan, beskedet om otillräcklig hormontillförsel, pergotime och pang på gravid...två härliga månader med hoppet och lyckan...pang! missfall, operation... ruta ett...och stå över varannat kast.

Vi började bråka igår, han är så innerligt trött på mitt bölande, älstande och deppande, jag kräktes av sorg, drack mer vatten, kräktes igen av sorg. Jag höll på att kvävas av mina gråtattacker. Till slut reste han sig och sa "jag pallar inte mer, jag går ut och målar" Jag kände mig så sårad och övergiven, tog på mig och kände ilska, ledsamhet, besvikelse. Jag tänkte inte då att han också är ledsen och känner maktlöshet. Jag gick bara ut och sa att jag åker till mina föräldrar. Till svar fick jag...ja stick du till lilla mamma och pappa, vad ska de göra?!, hånfullt utkastat ur hans då hårt provocerande flabb. Jag skrek tillbaka...att du gick ju...du ville måla?! Pallade inte mer. Allt blir helt tyst i någon sekund, ett våldsamt raseri väller ut ur alla mina själshål. Jag tor stolen vi målade ihop och kastar in den i väggen. Ilskan tog över mig, stolen dundrar in i väggen och studsar sen mot tv´n och gör en spricka i skärmen. Du blir arg och raserar hallen, du skriker "ska jag visa dig hur man har sönder saker! Jag ville bara kriga...kriga ut all sorg och ilska...falla ihop helt utmattad på golvet, börja städa skärvor och glas. Känna ångesten krypa när man inser att man haft sönder en dyr tv. Inte med flit. Allt detta för att man har svårt att hantera sin sorg och bearbeta. Eller så är ilska en del av sorgarbetet?! Hur som helst i efterklokhetens timma. Jag hade bara kunnat säga "snälla gå inte ifrån mig så,jag blir så ledsen då" Det var ju så jag skulle ha gjort istället, det vet jag ju. Men jag gör inte bättre, jag är min egen bödel, självdömmande, självdestruktiv och inte alls snäll mot mig själv. Idag hatar jag mitt   innersta väsen. Att jag är så liten mentalt, att jag inte kan ha överseende med att vi söjer på olika sätt, att allt inte kretsar kring mig, att jag  är så lättantändlig och bara plöjer allt i min väg. Jag har så dåligt samvete att andras glada nyhet leder mig rakt in i sorg, hopplöshet och förtvivlan...får mig att undra hur jag ska kunna balansera all denna bebislycka med min egen outsägliga saknad,sorg och längtan.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Kod för att importera min blogg till Nouw: 5676174570"

    Man(jag) är konstig. Även om man sitter här, en unge rikare. Precis det jag har drömt och önskat, så är man i det. Nu efter mensen började igen, tror det är fjärde mensen, så infinner sig den där känslan, men alla de invanda tankarna. Om jag ...

    Jag har funderat fram och tillbaka. Skrivit och suddat, loggat in och loggat ut. Men det blir bara ett virrvarr av alla tankar, osammanhängande, håll käften har du verkligen mage att skriva detta? Älta detta igen?  Jag tänker mycket på barn...

Hej Jag tar mig en titt ut ur bebisbubbland, den bubblan som jag längtade så efter, så att det gjorde ont. Efter många månaders, ja år av oro och förtvivlan, gick min dröm i uppfyllelse. Hon kom en dag i november...och jag, som när jag var yngre tä...

Fortsättningen efter återförande...   19/3 Testdag, den stora dagen. Två streck!!! Helt otroligt! Det gick, vi lyckades! Vilken lycka!    V7(6+1) Ultraljud. Tillbaka till kliniken för att se om embryot sitter i livmodern. Allt såg bra ut och ...