Hej igen, det var ett tag sedan. Jag har gått till min kurator och med tanke på allt som man seglar på i sin själ, insåg vi att det går för lång tid mellan sessionerna. Vi pratade om att jag har trasslat in mig i ett negativt tankesätt, mitt värde är helt beroende av min förmåga att få barn, vilket i nuläget då är ett egenvärde på noll. Nya saker som jag är rädd för har kommit till mig. Nu är jag så rädd att det är något fel på min enda och förhoppningsvis friska äggledare. Jag befarar att den är helt igentäppt och att inget kan passera igenom den.  I två veckor har jag försökt att få tag på min gynekolog för att få utskrivet en kur pergotime till. Det visade sig att hon var sjuk och en annan gynekolog ringde mig. Det gjorde mig först glad, men jag märkte snabbt att hon ringde för att jobba, eller det gör ju gynekologer, vad jag menar är att hon var jävligt proffessionell - hon lade ingen känsla/empati i något av det jag berättade. Hon avslutar samtalet med att säga: "Ja, om inte den sista kuren fungerar så tar du kontakt med infertilitetscentrum, för då måste du på en infertilitetsutredning" "Okay, ja jag förstår...var ringer jag då"?Frågade jag spakt. "Ja, då ringer du din gynmottagning" Inget lycka till inget, det ordnar sig...bara ett kort "hejdå" Jag kanske är känslig, men ALLA andra jag har pratat med som jobbar med både gravida och de kvinnor som vill bli gravida har varit helt fantastiska och stöttande. Jag blev ledsen. Eller så var detta samtalet ett uppvaknande, att jag kan blicka än lite mer framåt, för jag är ju ororlig för att det inte står rätt till med min äggledare. Jag vill veta.  I och med att inget händer, då utgår man såklart ifrån många saker som eventuellt hindrar. Man tänker ju inte att, då är allt i sin ordning. Min kurator och jag pratade också om smärtan och känslan av att alla andra kan, men inte jag. Att jag ägnar detta allt för mycket av min tankeverksamhet, detta tankesätt tilltog än mer då våra nära vänner berättade att de väntade barn. Jag kände direkt hur jag började tänka in mig i det negativa tanketrasslet, gråten och förtvivlan vällde in i mitt liv, från att precis upplevt mig själv som stark och positiv och på väg tillbaka.  Jag fick känslor av att inte vilja träffa mina vänner, det väckte den ångest till liv - den rädsla och obehagskänsla som föds när jag nedvärderar mig själv, när jag forcerar och kämpar fram med sparkar och slag mot mig själv.  Min kurator var inne på att jag fått en depression, men  det stämde inte riktigt in, för jag är högfungerande på jobbet, jag sover gott och jag äter och motionerar. Men visst, jag är nedstämd och kvaliteten kan bli bättre. I slutet av samtalet sa jag, att mitt mål är att acceptera att jag inte kan. Då menade hon att det till viss del lät bra och undrade vad jag lade för värdering i ordet acceptans. Jag sa att, det är ju ganksa uppenbart att jag måste acceptera att jag förmodligen inte kan få barn. Att jag måste gå vidare och sluta klamra mig fast vid detta. Då sa hon, vi människor är väldigt benägna att tänka att acceptans måste innebära en uppoffring eller att det är ett nederlag som följs av att ha accepterat. Där plingade det till i min hjärna. För det är med sorg som jag försöker komma över detta mantra att jag inte kan. För det första vet jag idag ingenting om, om jag kan eller inte. Därför behöver jag inte plåga mig själv med att redan nu acceptera att jag inte kan. MEN jag kan börja med att acceptera att det tar längre tid. När de dumma och negativa tankarna kommer, välja att tänka att "nu kom den tanken om att jag är oduglig och värdelös igen"  Och inte "jag är oduglig och värdelös"  Jag vinner också på att gå emot ångesten att träffa mina vänner som väntar barn,  och dem som har barn, de är ju mina vänner och om de berikade mitt liv innan de blev gravida, så kommer de berika mitt liv nu också. Jag kan och vill välja att leva ett högkvalitativt liv och samtidigt acceptera all sorg och misslyckande i mitt liv.