På östfronten, inget nytt...

Men med en antågande mens känns besvikelsen oerhört bekant, orkar man bli besviken mer? I och med att jag har ätit pergotime nu, så förlängs min menscykel en aning. Jag har 26 dagar i vanliga fall. Jag har hört att det är bättre att ha en lång menscykel än en kort. Jag har fått för mig att min är kort och det är därför att jag har det kämpigt med att bli gravid. Fast inget jag fått konstaterat, jag vet bara att min cykel är kass för att jag har lågt progesteronvärde, det är det enda jag vet, säkert. Allt annat som flyger runt i huvudet är bara rädslor och spekulationer. Kommer jag alltid att ha det såhär med hormonerna, kan mitt stressiga jobb ha en betydelse? Är min inre stress över allt detta med att det aldrig blir några barn, en bidragande faktor till att jag kämpar förgäves? Är min ålder ett hinder på vägen, för om jag har dåliga hormonvärden nu kommer allt kanske att bli värre sen? 

Varför tänker jag så onödigt mycket? På allt möjligt som bara är tankar skapad ur min otroliga rädsla för att aldrig få möjligheten att bli mamma. 

Så, denna gången fungerade förmodligen inte tabletterna, vi får hoppas på nästa gång. Tänka positivt och leva livet lite. Man känner sin kropp alltför väl, jag ska försöka att inte reflektera och analysera i sönder alla signaler, bara flyta med i livet och inte menscykeln.

Ja, jag försöker ge mig själv styrkan att inte hata min mens och förakta min idiotiska kropp som bara bestämt sig för att sluta producera tillräckligt med progesteron.

Nu har jag sagt piss off till kroppen i 19 månader, fungerar inte. Hur provocerande det än må vara så är det kanske dags för att säga i love you kroppen.

Svårt, hjälp, men säkert nyttigt för själen. Jag försöker.  

Keep the good spirit up!