Ja, då vann mensen igen, nu är den här. Förr brukade det vara en större katastrof, men efter allt som har hänt känns det mest bara som ett nödvändigt ont. Jag har slutat att spekulera i om jag är gravid när cyklerna passerar de dagarna det kan inträffa. Det tjänar liksom ingenting till att tänka en massa. 

Med 17 segrar och en vinst(som vi tyvärr inte fick behålla) så tycker jag att det känns okay. Jag vill kämpa vidare.

Alla vet numera att vi har kämpat i över ett år för att bli gravida. Jag kan lägga ner prestationerna inför andra. Jag kan utan att skämmas erkänna att jag förmodligen inte kan bli gravid på naturlig väg. Förr var det pinsamt för mig och jag ville absolut inte att någon skulle veta att jag var ofruktsam. Idag, visst det svider, men jag har accepterat det. Det tog sin lilla tid. Jag har fått perspektiv, jag har vänner som har försökt i fem år, det finns inga fel att hitta i deras kroppar, men det blir ingen bebis. Men de är hoppfulla, de tror och hoppas att det en dag blir deras tur.

Det vill jag också tro och hoppas. 

Jag och min sambo gör det vi kan, vi kan inget mer göra. Händer det så händer det. Jag får trösta mig med att så länge jag har mens finns det förhoppningsvis en liten chans.  

Vi börjar fundera på att sätta upp oss i IVF kön. Jag har försonats med den tanken att det är högst troligt att det är ett alternativ för oss. Motgången är dock att vi måste varit skrivna på samma adress i två år. Det är 1½ år dit.  

Livet går vidare, ju fler vinster till mensen desto mer kämparglöd till oss.

Vi ska vinna en dag, men under tiden ska vi leva och vara glada.