Jag åt pergotime och avslutade kuren för 10 dagar sedan. Kände att denna gången kollar jag inte om jag har ägglossning...det var helt enkelt för jobbigt...jag har ju bara 50% chans att bli gravid. Vi kan bara hoppas på att ha turen att ett ägg släpptes från den högra äggstock där det finns en anslutande äggledare. Eller oturen att det var den vänstra äggstocken som var aktiv. Jag ska ha mens om ca 10 dagar. Jag kände ungefär som sist jag åt en kur: 

• värmevallningar
• oerhört märkbara ägglossningssmärtor

Jag mår ganska bra när jag äter dem, känner inget otrevligt. Tack och lov, för dessa tabletter är min räddning för att någonsin kunna bli gravid...om jag nu blir det och om jag blir det så hoppas jag att det sätter sig på rätt ställe. Annars får vi sikta in oss på IVF. Nu är det bara att vänta vänta och vänta lite till. 

Och så kom dagen. Ni, mina bästa vänners lyckliga dag om beskedet att ni ska bli föräldrar. Ni berättade försynt och i förtronde att ni hade slutat med ppiller och att det var bara att se tiden an nu, händer det så händer det. Där satt vi på bänken och blickade ut över havet och du sa, att du ville förbereda mig med tanke på vad vi gått igenom, så kan det vara med delade känslor man tar emot andras glädjebesked om tillökning. Jag erkände att det så klart skulle väcka minnen, men att vår olycka inte skulle hindra deras lycka. Jag har tänkt varje gång vi har setts, undras om hon är gravid. Du hade så rätt, det är ett tufft slag samtdigt som man är så himla glad för er skull och önskar er all välgång och lycka på denna oerhört spännande resa i livet. Som tyvärr tog slut för oss. Men det ska gå bra för er! När min sambo och jag promenerade hem igår, pratade vi om hur roligt det var för er skull, att ni två, efter all skit ni har gått igenom äntligen inte behövde kämpa för något som ni ville ha. Snart är det vår tur sa min sambo till mig...då brast det...av allt och hela mitt hjärta är jag glad för er skull, men samtidigt blir jag så brutalt påmind om allt vi gick igenom, den långa väntan, beskedet om otillräcklig hormontillförsel, pergotime och pang på gravid...två härliga månader med hoppet och lyckan...pang! missfall, operation... ruta ett...och stå över varannat kast.

Vi började bråka igår, han är så innerligt trött på mitt bölande, älstande och deppande, jag kräktes av sorg, drack mer vatten, kräktes igen av sorg. Jag höll på att kvävas av mina gråtattacker. Till slut reste han sig och sa "jag pallar inte mer, jag går ut och målar" Jag kände mig så sårad och övergiven, tog på mig och kände ilska, ledsamhet, besvikelse. Jag tänkte inte då att han också är ledsen och känner maktlöshet. Jag gick bara ut och sa att jag åker till mina föräldrar. Till svar fick jag...ja stick du till lilla mamma och pappa, vad ska de göra?!, hånfullt utkastat ur hans då hårt provocerande flabb. Jag skrek tillbaka...att du gick ju...du ville måla?! Pallade inte mer. Allt blir helt tyst i någon sekund, ett våldsamt raseri väller ut ur alla mina själshål. Jag tor stolen vi målade ihop och kastar in den i väggen. Ilskan tog över mig, stolen dundrar in i väggen och studsar sen mot tv´n och gör en spricka i skärmen. Du blir arg och raserar hallen, du skriker "ska jag visa dig hur man har sönder saker! Jag ville bara kriga...kriga ut all sorg och ilska...falla ihop helt utmattad på golvet, börja städa skärvor och glas. Känna ångesten krypa när man inser att man haft sönder en dyr tv. Inte med flit. Allt detta för att man har svårt att hantera sin sorg och bearbeta. Eller så är ilska en del av sorgarbetet?! Hur som helst i efterklokhetens timma. Jag hade bara kunnat säga "snälla gå inte ifrån mig så,jag blir så ledsen då" Det var ju så jag skulle ha gjort istället, det vet jag ju. Men jag gör inte bättre, jag är min egen bödel, självdömmande, självdestruktiv och inte alls snäll mot mig själv. Idag hatar jag mitt   innersta väsen. Att jag är så liten mentalt, att jag inte kan ha överseende med att vi söjer på olika sätt, att allt inte kretsar kring mig, att jag  är så lättantändlig och bara plöjer allt i min väg. Jag har så dåligt samvete att andras glada nyhet leder mig rakt in i sorg, hopplöshet och förtvivlan...får mig att undra hur jag ska kunna balansera all denna bebislycka med min egen outsägliga saknad,sorg och längtan.