Dagen före dopparedagen. Den 23.e december. Det är frestande att stryka händerna över sin mage, blunda och tortera sitt sinne med att bara tänka lite på hur underbart det hade varit om vi hade fått vara gravida. Endast 2 månader kvar och julen stod för dörren. Men jag ska inte tortera mitt sinne, jag ska fira jul med ett leende, jag ska tänka positivt och vara fri från alla måsten, bara fira och vila med julens ledighet. Snart vänder vi blad och börjar på ett nytt kapitel i boken om den svåra och snåriga vägen till att kanske få ett barn???

Den sista pergotimekuren fungerade inte och då var det dags för utredning. Vi hade, som alla andra i samma situation två alternativ, landstingets väg eller den privata vägen. Landstingets utredning tog cirka 3 månader och sen stå på kö...phu?! Den privata vägen, utredningen tog 1 månad och då kan vi köra igång direkt om nu biologin tillåter. Lite bättre, men dyrt. Ska jag vara ärlig, så berikades jag och min personlighet inte med det största tålamodet och med några nerver av stål. I detta livskaos och denna existentiellla kris detta har inneburit, så vet jag inte om jag överlever landstingets 3 månader och kö på det. Det känns som att de 3 månaderna av bara utredning lätt kan bli 6 månader? Jag är rädd. Vi är inte jätterika, men ett sålt lägenhetsobjekt har gjort det möjligt för oss gå den privata vägen. Det är inte för att jag tror att landstinget inte gör ett lika bra jobb, men det är tiden och den inre stressen som är så jobbig. 

Detta har för en tid varit det enda jag har velat, få reda på vad som är fel på mig. Och nu när tiden är bokad så sprang jag rakt in i rädslan och osäkerheten. Det värsta som kan hända är ju att de säger att det inte finns något att göra, att felen inte går att korrigera. Och att utgången är ett barnlöst liv. Det är väl just det att stå på kanten och balansera och bara hoppas på att det inte stormar den dagen man når toppen. Ja, alla dessa metaforer. Kort och gott jag är så jävla rädd för att det inte ska gå bra och att vår resa är slut.  

Ja, det är så dumt, men jag har googlat. Alla kloka avråder en, men det bara händer, man bara råkar. Det mina ögon har läst och det min hjärna har registrerat är att - som allt annat i livet, inget är självklart, även om man får hjälp med det. Det vet jag ju egentligen, men när man verkligen önskar något är det precis som att all logik och rationalitet kring det jag vet bara försvinner. Och alla fina kommentarer som jag så ödmjuk och tröstande hade givit till andra, kan jag inte ens ge mig själv och heller inte ta emot. Det finns inget som tröstar, det onda i detta existentiella kaos. 

Jag har slutat att drömma om mig själv, som blivande mamma. Förr kunde jag drömma det ofta. Både att jag var gravid, födde och hade små barn. Nu drömmer jag om att andra kvinnor får barn och att jag åker på BB och gratulerar. Men det är ju så det är... nu.