Hallå, vakna! Igår var en orolig dag, en dag av oerhörda trista påminnelser om vad mitt liv innebär. 

Jag vaknar ganska utvilad, igår pratade jag med en vän, som gått igenom exakt samma sak, samma ingrepp och den sorgen det innebär efteråt. 

Hur fan går man vidare när man trillat ner i det svarta hålet, efter att nära vänner berättar om sin bebislycka?

Man känner sig dålig jämfört med dem. Och skäms att man inte kan glädjas på riktigt. För hela ens hjärta blöder av den saknaden efter det liv som jag trodde växte inom mig. 

Hon stod i biokön och sa "jag vet inte" "Men du måste skilja på ditt liv och deras" "Jag vet precis vad du går igenom, det är tufft när andra är där man själv vill vara" 

Det är bara att bita ihop, förr eller senare hade det hänt. Folk får barn liksom! 

Så imorse gick jag upp tidigt. På nyhetsmorgon gick ett inslag om Kristian Gidlund, att han skulle blivit 30 år idag. Att han under sin sjukdomstid, bloggat med budskapet att leva nu, för livet är föränderligt, helt plötsligt kan ljus förvandlas till mörker och mörker till ljus.

Tack!

Jag lever bara en gång, det livet jag lever, lever jag just nu. Se det fantastiska, om det så bara är den simpla saken som att tomatplantan bar jävligt goda cocktailtomater detta året.

Jag vill komma ifrån min besatthet av att bli mamma. Jag vill kalla det besatthet, det har tagit så stora proportioner att det hindrar mig från att vara glad, levande och autentisk.

Vad är jag? Nu när jag det senaste året varit helt förlorad i sorgen över att inte kunna bli mamma. Jag vill finna det glada, levande och livsbejakande jaget. 

Det är tid, tid för att gå vidare, tid för att leva.