De senaste dagarna har det varit tungt i sinnet. I natt var jag uppe och bara grät, tårarna bara kom som nästan från ingenstans. Den sista pergotimekuren har förmodligen heller inte gjort verkan. Man känner sin kropp alltför väl vid detta laget. Och detta även om jag kände att det släppte från "rätt sida" Det är tungt och man blir ledsen och man kämpar så förbannat för att inte bryta ihop och deppa ner sig alldeles. Men min kropp vill helt enkelt inte!?  

Det får bli nya tag. Nu ska kroppen vila och återhämta sig efter alla hormoner och förhoppningsvis kan vi påbörja vår utredning till våren. 

Jag vet inget säkert, men något är förmodligen inte som det ska på den "rätta sidan" Jag har funderat fram och tillbaka och jag har kommit fram till att det nog är bäst att få veta. För det kan vara precis allt möjligt som inte fungerar och tankarna snurrar runt. Jag försöker att inte självforska så mycket i vad som är fel, det blir bara ångest och tårar. Visst är jag rädd för beskeden man kan få. Men hellre veta än att ständigt gå runt och mala tankar. 

Jag har i alla fall accpeterat att jag inte kommer att bli gravid på naturlig väg och jag har accepterat att jag heller inte kan kontrollera det. Med denna insikt hoppas jag på att få sinnesro och komma ifrån hatet mot mensens ankomst och helt enkelt bara leva och flyta med strömmen. När det känns alldeles förjävligt... får detta bli mitt mantra. 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Och förstånd att inse skillnaden.